Rubriken sammanfattar mig just nu. Allt känns så.... förstört
Ja saknar saker/personer som en gång betydde mycket för mig men som inte ens finns i mitt liv längre
Ja ska sälja mina Ullevi biljetter och har redan annonserat om dom så snart slipper ja tänka på att planera allt de, berätta för mamma om de imorse och de visade sig att hon hade tagit ledigt från jobbet men ärligt talat så har jag inga pengar, inte mamma heller, inte efter London. Inte innan de heller, vi har bara "tur".
Just nu så är mamma arg på mig och jag vill prata me henne men jag vet inte själv hur jag känner och jag brukar inte snacka om sånt me mamma.
Jag brukar aldrig snacka om de dåliga i mitt liv, kanske för att jag aldrig haft någon att snacka om sånt med.

Men jag har ett löfte till mig själv, ett löfte jag har lovat mig själv otaliga gånger men inte hållt, undrar hur de går denna gång, de har blivit skillnad men hur länge vara de?

Jag har saker att se fram emot och ja hoppas de är tillräckligt för att göra mig glad.
Skola imorrn, ångest men umgänget brukar göra mig glad så ja.

Ska försöka rycka upp mig, har redan gjort skadan men de försvinner väl kanske snart, typiskt att jag efter så många år fallit för stereotypen -.-